Snart har det gått två hela veckor sen min senaste relapse. Det var dumt gjort. Ångrade mig så fort jag jag hade dragit den vassa metallbiten mot huden. Jag ville ju bara få ett stopp på gråtandet och den psykiska smärtan. Det var/är det enda sättet jag vet och jag hade varit duktig ganska länge och just den dagen va så jäkla jobbig. Mådde piss och ville inte finnas. Skäms för att jag gjorde det och dagen efter när "M" sov över och vi började gosa va jag tvungen att berätta. Tog ett tag innan jag fick fram orden. Berättade med tårar i ögonen varför jag hade gått omkring med långärmat inomhus trots att det va supervarmt. Han blev ledsen och bad mig lova att jag aldrig skulle skada mig själv. Efter vad som kändes som en evighet lovade jag honom det. Trodde han skulle äcklas av min kropp men han behandlade mig likadant som alltid, om inte mer kärleksfullt. Kysste mig och när mina sår inte längre va dolda av tröjärmen kommenterade han inte dem eller stirrade på dem. Han bara kysste mig och älskade mig som jag behövde. Han är för underbar. Min älskling. Min älskade "M". Finner inga ord för hur jag känner för han...  Har ett litet problem bara. Vad i hela friden gör jag om jag skulle råka bryta mitt löfte? uuugh... Jag orkar inte tänka på det. Alldeles för jobbigt. Det enda jag vill nu är att de röda ränderna på armen ska försvinna. Har tillochmed låtit bli att pilla bort när det bildades sårskorpor. Vilket jag alltid haft svårt att låta bli att göra. Hoppas nu att de försvinner helt snart, det bör dom göra. Blev inte djupt som tur är och har som sagt inte pillat. Sorry om jag triggat någon nu ändå, men jag kände att måste skriva av mig lite om detta och det är ändå jag som väljer vad jag skriver på min blogg. Det var nog allt jag hade att skriva för ikväll. Ska försöka uppdatera med något gladare imorgon.

 

 

Godnatt! Ta hand om er nu. Ni förtjänar alla att må bra. Kram.